Porlamarkens

smadjursuppfodning * omplacering * hundaktiviteter

Råttaktuellt

Höstens råttkull 2017 har kommit!

Nu fylls tinglistan på inför vinterns kull.

Varmt välkommen att höra av dig! 

Lycka till Väg-kullen!

Så har Porlamarkens sommarkull 2016 flyttat till sina nya hem. Vägkullen barnen har verkligen lämnat ett stort tomrum efter sig här. Kullen bjöd på många överraskningar; fuzz, en pytteliten fröken som mot alla odds klarade sig och en ovanligt kavat attityd. Det ska verkligen bli spännande att få följa denna kull!

Tack till Ron Karlsson för lån av en mycket fin hane, samt till min egen lilla fina "Lottie" (Porlamarkens Charlotte Brontë) för en mycket speciell kull. Samt ett stort Tack till alla råttköpare för ert engagemang. Vi ses på utställningar och tävlingar framöver!

 

Porlamarkens råttor

Historik

Min första råttkull såg dagens ljus sommaren 1992. Föräldrarna till kullen var mina första råttor och de hette Sven-Erik och Maria. Dessa båda råttor var hoodeds och kom båda från samma stam. En stam som skulle komma att utgöra grunden till Porlamarkens råttuppfödning, och till den linje som är min stamlinje idag.

Under 90-talet blandade jag in cinnamon och mink i den annars väldigt homogena linjen av silverblack och agouti hoodeds. Jag använde mig enbart av svenska råttor, en del Åkello-djur och resten kom från den hooded uppfödare som jag köpte mina första råttor av. Porlamarkens råttor under denna period kännetecknades av en smidig relativt liten kropp, extremt lång livslängd och mycket få tumörer. Mina bästa kullar under 90-talet var tveklöst Upptäcktsresandekullen, med bl.a. Bartolomeu Diaz ”Benny” som användes av många uppfödare. Han lånades av bla. Nephelos och Spoonfools uppfödningar. ”Benny” gav mig Blomsterkullen med bl.a. Porlamarkens Dalia, min enda irish någonsin som fått cert och BIS-placeringar. Dessa kullar, som bestod av mycket enfärgat cinnamon och mink, utgjorde en liten avstickare från min egentliga hooded-linje och gick inte vidare. Istället köpte jag tillbaka avkommor från mina tidigare rena hooded-linjer och satsade helt och hållet på dessa råttor när jag fick min uppfödarregistrering i SRS år 2000.

Under 2000-talet korsade jag in en hel del finska råttor i mina linjer. Jag importerade många fina och trevliga hoodeds från uppfödningar som Siimis, Sanders och Vagabond. Dessa råttor gav bra storlek och hade utmärkt typ, och ett bra temperament. Men tyvärr medförde de även kortare medellivslängd och ökad tumörfrekvens.

På senare år har jag därför sett mig om på andra håll efter bra obesläktade hoodeds. Jag har genom åren importerat bra råttor från länder som Tjeckien, Slovakien, Tyskland och USA. Överlag har dessa råttor haft något sämre typ, och fört med sig en del andra tecknings- och färggener, men varit friska och trevliga.

Porlamarkens råttor av idag är resultatet av över 15 års målinriktad avel på hälsa, temperament och exteriör. Jag är stolt över mina råttor, det ligger mycket arbete och tankar bakom dem!

 

 

 

 

 

 

 

 

Porlamarkens Dalia, s/bl ir. Blomsterkullen född år 2000.



Varför Hoodeds?
 

 

 

Att det blev hoodeds jag skulle ägna mig åt var från början självklart. Mina allra första råttor var ju hoodeds och rent estetiskt tycker jag om de rena linjerna och kontrastverkan man finner hos hoodedråttor. Det är en teckning med många fördelar. Jag tycker om att få stor individvariation i kullarna, och att mycket tidigt kunna se skillnad på syskonen. I en hoodedkull kan det födas allt från perfekta hoodeds till söta pet-råttor med brutna sadlar, och redan när de är några dygn gamla kan man se skillnad på dem eftersom pigmenteringen på ryggen utvecklas så snabbt och är så individuell. En stor fördel med varianten tycker jag!

Vidare är hooded en så vanlig variant att det finns gott om avelsmaterial att välja emellan, vilket tillåter mig att vara ytterst kräsen. Jag behöver aldrig kompromissa eller frångå mina principer och använda djur i avel som jag inte är helt nöjd med, bara för att tillgången på avelsmaterial är så begränsad.

Men kanske att det främsta svaret på varför man väljer att föda upp hoodeds enbart finns att finna i teckningens natur. För hur kan en så pass enkel och stilren teckning erbjuda så stor utmaning i avelsarbetet?! Svaret är att man som hoodeduppfödare arbetar med en teckningsvariant som styrs av polygener och att ödet och slumpen spelar en stor roll i teckningens tillblivelse. Det innebär att man som uppfödare av en sådan variant ständigt blir överraskad och påmind om naturens förunderlighet. Som uppfödare kan jag välja vilka egenskaper jag stoppar in i avelsarbetet, men jag styr inte över hur dessa egenskaper kombineras i individen. Det är många gener som styr hur en hoodedråttas teckning kommer att se ut. Genom åren har jag övat upp ett öga för att se vilka avelsdjur som kan tänkas ge det bästa resultatet. Att tänka i termer som vad som är dominant eller inte, hör inte hemma i hooded-aveln. Man bör mer tänka i termer som ”överdrift av en egenskap kombinerat med underdrift av samma egenskap ger det bästa mellantinget”. Alltså smal sadel gånger bred sadel ger de mest perfekta sadlarna! (och en hel del brutna sadlar och alldeles för breda sadlar får du på köpet!).

Att hooded sedan är en variant där de högst meriterade utställningsdjuren sällan är de bästa avelsdjuren, gör det hela än mer spännande tycker jag. Ett av de finaste ögonblicken som hooded-uppfödare är när ens råttköpare håller sin perfekta lilla hoooded-bebis i handen och tittar på mamma och pappa råtta med sina till synes mindre perfekta teckningar, och undrar hur i hela fridens namn dessa föräldrar lyckas få en så perfekt avkomma. ”Det är en yrkeshemlighet”, brukar jag le till svars! 

Jag älskar dessa hoodeds just för att jag har svårt att tänka mig en variant som kan erbjuda mer spänning under vägens gång, och mer tillfredställelse när man verkligen lyckas få fram bra djur.


Flickor från tre olika Porlamarkenkullar; Engelska kullen 2, Likörkullen och Italienkullen. Foto: Ellen Cederblad.

Avelsarbetet

Det gäller att veta precis vad man eftersträvar, och att aldrig göra avkall på sina önskemål. Man måste som uppfödare vara kräsen när man väljer ut avelsdjur. Lika viktigt är det att ha framförhållning, och att planera sina kombinationer väl. Att följa upp sin avel är mycket viktigt, och något jag ägnar mig mycket åt. Genom den fria inackorderingen och träffar får jag utmärkta tillfällen att utvärdera mina ungar genom hela deras liv. Ofta har de utvecklats som jag förväntat mig, men ibland förvånar de mig! I viket fall som helst är det av yttersta vikt för mitt avelsarbete.

Något jag har lärt mig genom åren är att alltid ha reservplaner till hands, och att planera för att saker och ting inte kommer att gå som man tänkt sig. Det händer alla uppfödare att man kommer in i perioder av o-flyt, honorna vill kanske inte bli dräktiga, man har oturen att drabbas av sjukdomar i sin uppfödning eller annat. Man kan inte gardera sig för allt, men om man har back up planer för alla eventualiteter har man mycket vunnit.

Min nuvarande stamlinje går tillbaka till Porlamarkens Engelska kull som föddes 2001. Den kullen går i sin tur på mödernet tillbaka till mina första råttkullar. Ur Engelska kullen gick flera syskon i avel, och genom linjeavel på några av dem befäste jag egenskaper jag premierar hos mina råttor. Avelsarbetet har alltid gått till som så att jag har sett till att alltid ha två parallella linjer igång samtidigt, som går tillbaka till samma kull. Det vill säga att jag låter de två bästa syskonen i kullen gå vidare i avel och para sig med helt obesläktade råttor, och låter dem bilda nya linjer på varsitt håll. I tre fyra eller fem generationer avlar jag ut från grundkullen åt två håll. Därefter korsar jag de båda linjerna med varandra, för att åter befästa grundkullens föräldrars egenskaper.

Det är detta som kallas för linjeavel.

 

 

 

 

 

 

Marie Curie med sina söner ur Engelska kullen på SRS utställning i Malmö 2001. "Conny" är rexen i bakgrunden.

Det är mycket som kan hända i avelsarbetet. Kanske visar det sig att de råttor jag använde att para ut på bär på sjukdomar eller andra defekter. Då är det mycket lätt att bara stoppa den ”sjuka” parallell-linjen, för man har alltid den andra linjen kvar och låter den bilda en ny grundkull, osv.

År 2006 var jag mycket glad över att ha lagt upp min avel så som jag gjort, för då hände nämligen just det att den ena parallell-linjen visade sig ha fått in en gen för ärftlig hjärntumör. Det uppdagades i min New York-kull, och denna kull kunde omedelbart hindras från att gå vidare i avel, utan det betydde att jag hade mist min linje. Det var bara att gå tillbaka någon generation på parallell-linjen, som ju var helt opåverkad, och gå vidare därifrån.

En annan princip jag använder mig i min råttavel är att aldrig direkt para in råttor som i väsentliga drag skiljer sig allt för mycket från mina, eller som har för många okända faktorer bakom sig. Jag brukar ”blanda ut” deras blod i någon generation innan jag sätter in deras avkomma i min linje.

Saker som diskvalificerar en råtta från avel hos mig är temperamentsegenskaper såsom dominans, tillbakadragenhet och stresskänslighet. Av erfarenhet vet jag att sådant beteende är starkt ärftligt.

Jag är mycket kräsen när jag väljer ut avelsdjur. Eftersom jag använder mig av systemet med fodervärdar, kan jag behålla avelsrätten till ganska många djur ur en och samma kull. Det innebär att jag i lugn och ro kan se hur syskonen utvecklas, och låta tiden avvisa vilket syskon som bäst förtjänar att gå i avel. Utan mina fantastiska fodervärdar hade jag inte haft samma möjligheter!


Min Ideal-råtta

I min avel måste råttans användbarhet sättas i främsta rummet. Eftersom jag använder mina råttor till många praktiska ändamål, såsom agility, service etc. behöver jag råttor med ett mycket vaket temperament och stor samarbetsförmåga. Vidare får råttorna inte vara alltför stora och tunga, en idealiskt hanvikt får inte överstiga 650g., och idealvikten på en hona anser jag inte bör överstiga 400g.

Jag premierar en grov huvudtyp, och en kompakt men ändå slank kropp. Naturligtvis är det viktigt med tydlig könsprägel, men jag använder aldrig alltför maskulina och grova hanar längre. Jag har märkt att extremt bra (maskulin) typ kan hänga samman med hög testosteron nivå. Teckningsmässigt tycker jag lika bra om bredsadlade som om smalsadlade hoodeds, så länge de håller sig inom ramen för standarden, och båda varianterna föds förstås i mina kullar. Jag eftersträvar så raka och jämna sadlar som möjligt, och huvorna får inte vara för ”slappa”. Färgmässigt korsar jag färgerna agouti, cinnamon, amber och silvermink. Men när det gäller de silvrerade varianterna undviker jag alltför silvrerade individer.

Min idealråtta ska hålla sig inom ovangivna angivelser och även ha ”det lilla extra”. Min idealråtta får inte vara den mest dominanta råttan i flocken, men ska samtidigt vara stabil och stresstålig och naturligt nyfiken och framåt. Under årens lopp har många fantastiska råttor passerat revy här, men det finns några individer som jag alltid kommer att ha på näthinnan när jag får frågan om vilka som har varit mina allra bästa råttor. Även om det är svårt att rangordna sina vänner, kommer jag t.ex. alltid att ha Porlamarkens Count me in! ”Conny” som en av de bästa representanterna för den råttyp jag föder upp.

”Conny” föddes i Engelska kullen 2001 och var en perfekt typad agouti hooded, med varm och jämn färg och en bred men hel och rak sadel. Hans kompakta kropp och maskulina huvud harmoniserade. Han var stabil och lugn i alla situationer, och han älskade människor och han hade lätt för att känna av människors behov. Var han med barn betedde han sig på ett sätt, var han med äldre var han på ett annat sätt. Denna flexibilitet var fantastisk. Han var så mjuk mot alla, samtidigt som han var säker på sig själv. Alla råttor som fötts på Porlamarkens efter Conny har på något vis mätts efter hans standard.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Marie Curie, anmoder till Porlamarkens huvudlinje. 2000-2003


Råttor jag minns

Marie Curie var Connys mamma. En fulländad hooded-tjej, med samma temperament som sin son och en livslängd på ca 3 år. Hon är och förblir en stark förebild för mina råttor, och visade sig vara en mycket stark nedärvare av sin goda typ, av sin sundhet och sitt vänliga och tålmodiga sätt.

Porlamarkens Adagio från Musikkullen, silvermink hooded, var en annan hona som kom att få betydande effeketer i mitt avelsarbete. Hon användes i avel flera gånger och gav alltid toppenkullar. Hon var mild, men rolig och älskade människor och kunde apportera saker i munnen. Underbart temperament, feminin fin typ och snygg teckning.

Vidare har bestod Märkeskullen ( född 2005) av många superba råttor som jag idag räknar som mina råttors förebilder.På senare år har Danskullen (född 2008) med Porlamarkens Shottis i spetsen haft stor påverkan.

Övriga förebilder:

Esmeralda, s/bah d. En helt fantastisk liten råtta som blev 3 år 2 månader men som bara vägde 200g.Hon gick aldrig i avel på grund av sin vikt, men hon är en av de råttor jag faktiskt ångrar att jag ändå inte använde. Hennes kusin Catania "Cattis", var en annan sådan helt otrolig mini-råtta som man aldrig glömmer. Einstein, Boris, Affe, Pamela, Laila (Sanders Lundstarr).

Flinta-kullen (född 1995), som bestod av så många långlivade och härliga råttor.

Dorotea, cinnamon hooded. En Åkello-tjej som jag använde flitigt. Hon hade den bästa färgen jag någnsin sett på en cinnamon, hon var stabilare än den flesta och var en stark nedärvare av sin fina kraftiga typ.

Sanders Lady Marmalade ”Margaretha”. Mamma till min Likörkull. En snyggare typad, tecknad, och snällare flicka för man leta efter. Den friskaste och mest långlivade av alla finska råttor jag ägt.

Yankee-girl out fo the states ”Johanna”. Den första råttan jag importerade från USA. Utmärkt teckning och fin typ, framåt stabil och rolig tjej.

Porlamarkens Vanilla Sky, s/mi hd. En underbar älskad råtta ur min Likörkull som togs ifrån mig allt för tidigt.

Porlamarkens Enola Gay, ch hd rex. Enola kom från min Flygkull, men var kullens "bluebaby" med en massa hälsoproblem. Hon är min stora förebild då hon med outtjänlig livslust och ett enormt mod tog sig igenom det mest.

Det finns så många fler råttvänner jag skulle vilja nämna, men ovannämnda får tala för resten. 

title

Click to add text, images, and other content