Porlamarkens

smadjursuppfodning * omplacering * hundaktiviteter

Allmänt om avel och uppfödning

Mina egna erfarenheter

Att få vara med om att skapa nya liv, se dem växa upp och utvecklas är en fantastisk upplevelse. Men det finns mycket man måste tänka igenom innan man bestämmer sig för att sätta en kull djurungar till världen. Själv har jag hållit på med smådjursavel så länge jag kan minnas. Min uppfödargärning startade med halvtaskiga djur i mammas kök som liten, med mycket hjälp och en engagerad familj. Jag har lärt mig en hel del sedan dess. Även om jag aldrig skulle göra om en del av de parningar jag gjorde då, lärde jag mig ovärderligt mycket genom mina första erfarenheter. Men jag vill också påpeka att djur är levande varelser som aldrig får bli föremål för experimentlusta. Smådjursaveln som började i mammas kök på 1980-talet kom att utvecklas till en av Sveriges mest framgångsrikaste uppfödningar av mångsidiga och standardmässigt bra smådjur. Under vägens gång har djuren lärt mig massor om genetik, biologi, fysionomi, etologi och etik och moral. Men den kanske allra viktigaste erfarenheten jag tillförskansat mig genom åren av smådjursavel är att livet är och förblir ett otämjt mirakel. Ingen annanstans än på avelns område är livet och känslorna så nära. De upplevelser djuren gett mig på detta område varar en livstid. Man gläds när allt går som det ska, man gråter när det inte gör det. Man fascineras av det oväntade, och man ställer sig ödmjuk inför den evigt okuvade livsgnistan.

Skillnad mellan "avel" och "uppfödning"

Genomgående för all djuravel är att man har ett enormt stort ansvar för vad man gör. Man påverkar faktiskt en annan arts fortlevnad, dess nästa generation. Därför måste du kunna stå för vad du gör, eftersom konsekvenserna av dina gärningar är oåterkalleliga, och många (djur och människor) påverkas av de val du gjort. Vidare är det viktigt att förstå skillnaden mellan avel och uppfödning. Att bedriva uppfödning kan vem som helst göra som har två djur av samma art men av olika kön. Avel handlar om att det finns en tanke bakom varje djur som föds upp. Det finns en planering som sträcker sig många generationer framåt i tiden, stamträd skrivs över djuren och en noggrann uppföljning av de djur som föds upp bedrivs. Hårddraget skulle man kunna säga att uppfödning handlar om kvantitet och att avel handlar om kvalitet. Men i vanligt tal används benämningen uppfödare som ett slags samlingsnamn på alla som sätter djur till världen, oavsett om man föder upp smådjur till foder utan stamtavlor, eller om man bedriver seriös avel.

Att fundera över innan du tar en kull

Varför?

Jag vill å det starkaste avråda någon från att föda upp djur bara för sakens skull, och riktar mig här enbart till den som har genuint seriösa intentioner. Kom ihåg att enbart vilja är inte anledning nog att föda upp djur!

Först och främst är det av yttersta vikt att du vet varför du vill ta en kull djurungar. Skälen kan vara många och varierande. I grunden måste dock alltid ett genuint intresse för djuren finnas. Oavsett om du tar en kull för att förbättra den variant du ägnar dig åt, eller för att du vill studera djurens beteende och utveckling, så måste du kunna erbjuda ett rikt och stimulerande liv för de djur du föder upp. Om du inte själv kan behålla alla, måste du se till så att du i förväg har hem till dem. Tänk på att det är högst olämpligt att sälja djur till en zooaffär. Du vet aldrig vad som händer med dina ungar, och missar värdefull information om hälsa, temperament och livslängd hos de djur du föder upp.

Nödvändig kunskap

När du konstaterat att du vet varför du vill ta en kull ungar och du vet att du har hem till dem, är nästa steg att ta reda på om du har tillräckliga kunskaper för att klara av uppgiften.

Du måste ha stora kunskaper om det djurslag du tänker föda upp. Endast på så vis vet du om dina ungar utvecklas normalt, och kan lämna riktig information till ev. köpare. Du måste känna till standarden för just din variant, även om du inte är intresserad av att ställa ut dina djur. Tänk på att standarden har fungerat som målbild för hundratals generationer djur, förstör inte det som tagit så lång tid att bygga upp genom att göra en olämplig ”pet-parning”! Det tjänar ingen på. Dessutom kan standarden informera dig om vilka varianter som är lämpliga att para med varandra. Det finns varianter som ger döda och/eller missbildade ungar om de paras med varandra!!!

Som alltid när du har frågor om ditt djur eller om avel ska du vända dig till smådjursföreningar. Där finns en enorm kunskap att hämta, och där kan du få information om lämplig litteratur, standarder mm.

Stamtavla och registrering

En grund för all avel är stamtavlan. Regeln är att du aldrig ska använda djur i avel som du inte vet så mycket om. Avla därför endast på registrerade djur, och var noga med att registrera alla djur du föder upp i respektive smådjursförening. Genom den stambok som djuren registreras in i får man viktig information om djurens livslängd, hälsa, och släktskap. Några av smådjursföreningarna har stamböcker med tusentals djur och daterar 20 år tillbaka i tiden. Genom registrering ökar du djurens värde och visar att du har seriösa intentioner.

Bra utgångsdjur

När du väl vet dina skäl och har inhämtat behövlig kunskap måste du fundera över vilka möjligheter du har att ta en kull. Du bör fråga dig själv om dina djur är bra nog att låta gå vidare i avel. Bara för att två djur är superba ”gosedjur” innebär det varken att de passar ihop, eller att de är värda att avla på för det!! Ställ gärna ut dina djur för att få en opartisk bedömning av dem först. Vidare är det också så att de snyggaste utställningsdjuren inte alltid ger den bästa avkomman. I en del fall, t.ex. när det gäller hooded på råtta, kan man behöva använda djur med något för bred eller för smal teckning för att få fram de bästa djuren i nästa generation.

 

 

 

 

 

 

Målet med varje generation är att den ska vara ännu bättre än sina föräldrar

Tid och pengar

Det kostar att föda upp djur, och man måste lägga ner kopiöst mycket tid på sin hobby. Du kan göra de bästa kombinationerna, och ha de bästa utgångsdjuren men om du inte har tid för ungarna eller ger dem vad de behöver under uppväxten så är allt arbete ogjort. Från första stund måste ungarna socialiseras, stimuleras och miljötränas. Själv lägger jag alltid mina kullar så att de kommer i perioder då jag arbetar mycket hemma, för att jag ska få så mycket tid som möjligt med de små. Från ögonöppningen är de små med mig i stort sett hela tiden. Det är viktigt att ge dem individuell tid, så i en kull på 12 ungar finns alltid något att göra! Men om du ser detta som ett problem bör du fundera över dina skäl ännu en gång. För det är ju att vara med de små, att lära känna dem och att få njuta av dem, som det hela ska handla om.

Vidare måste du kunna utkräva ett ärligt svar från dig själv på frågan om du verkligen har råd att ta en kull. Många tror säkert att det finns pengar att tjäna på att föda upp djur. Men så är det verkligen inte. Tvärtom. Man behöver ha ett rejält startkapital och stora reserver att ta av. Du kommer nämligen att lägga ner multum med pengar på att köpa in bra utgångsdjur, på att meritera dessa djur, och på resor i samband med detta. En dag kanske du behöver importera djur till din uppfödning från andra länder, och då kan ett enda avelsdjur kosta dig tiotusentalskronor, i frakt, karantän etc. Vidare kostar maten en kull djurungar sätter i sig under sin uppväxt en hel del. För egen del räknar jag t.ex. med att varje råttunge jag föder upp har ätit för mer än hälften av den summa jag säljer den för. Bra mat för djurungar att växa upp är dyrt. Den största kostnaden brukar emellertid vara de oförutsägbara utgifterna. Om den blivande mamma skulle råka ut för något under dräktighet och förlossning, kan det kosta många tusenlappar hos veterinären. Jag rekommenderar att man försäkrar sina djur!

Du kommer inte att tjäna en krona på att föda upp smådjur, men jag lovar dig att du kommer att bli rik på livserfarenhet! 


Jag har tänkt att utveckla den här sidan, och med tiden kommer jag att komplettera den med lite om hur jag gör med mina djurungar och om deras första tid i livet. Om ”babytest”, om leveranser till nya hem osv. Jag har också tankar om att skriva lite om mina egna erfarenheter av det mindre roliga med djuravel, om stunder då något går fel och om den evigt omtvistade frågan: kullning. Allt detta hör också till gebitet, vare sig man vill det eller ej.

Ni är varmt välkomna att höra av er om Ni har önskemål på något Ni vill ska tas upp!

Några ord på vägen...

Tänk efter före! Det du gör kommer att påverka generationer och massor av djur och deras ägare. Ta ansvar för vad du gör, och var beredd att på att finnas till hands för dina djurköpare så länge djuren lever.

Inhämta kunskap! Gå med i smådjursföreningar, läs in standarden, genetik och registrera dina djur. Våga fråga oss som hållit på ett tag!

Gör det men gör det ordentligt! När det gäller levande varelser kan inget göras halvdant. du får inte tröttna, du får inte slarva.

Men framförallt; Du får aldrig mista respekten för livet och det levande! Även om du hållit på i årtionden och fött upp hundratals djur så ska varje ny djurunge kännas lika unik, efterlängtad och välplanerad som den allra första.

...Och till sist...

Framgångsrika uppfödare föds inte över en natt. Att komma fram till vad man vill med sin avel kan ta tid. Att hitta de rätta utgångsdjuren kan vara svårt. Men frågvisshet och ärlighet gentemot sig själv och andra om sin uppfödning lönar sig i längden. Den riktigt duktige uppfödaren utvecklar efterhand en känsla för vad hon gör. En känsla av vad som är en bra kombination och vad som inte är det kan inte läras ut, den kommer efterhand med erfarenhet. Men viktigt är också att påpeka att fastän man följer alla konstens regler så kan saker och ting ändå gå fel. Även den bästa kan misslyckas. Men det är ju just det som är charmen med smådjursavel. Det handlar om levande varelser, och om livet självt. Den som med ödmjuk inställning lär av misstag och accepterar överraskningens moment, kommer att få mycket sann glädje och ovärderliga upplevelser genom sitt avelsarbete. 

Lycka till!!

 

 

 

 

 

När man står med en premierad avelsgrupp på utställning, som tagit många generationer att få fram, då vet man att man lyckats!

Dags att ta en kull!

Det här kapitlet kommer att handla om en kull djurungars tillblivelse och uppväxt. Texten är generellt skriven och du måste naturligtvis ta reda på specifik fakta som gäller för just ditt djurslag. Nedanstående råd bygger på min egen erfarenhet och beskriver hur jag själv gör när jag tar en kull. Men när det gäller avel och uppfödning finns det lika många värderingar och metoder som det finns uppfödare. Det är ett stort ansvar och mycket arbete som ligger framför dig, men samtidigt en otrolig upplevelse!

Parning

När du valt ut dina avelsdjur enligt ovannämnda kriterier, är det dags att ta reda på honans löpcykel. Själv föredrar jag s.k. handparning av alla djurslag jag håller på med. Det innebär att hanen och honan träffas endast när honan löper och inte bor ihop under en längre period. När det gäller råttor funkar den här metoden ypperligt, när det gäller guldhamster finns det inget annat sätt att göra det på. Men när det gäller möss och gerbiler kan det vara lite krångligare. Ibland funkar det bra. Men ibland kan de behöva bo ihop ett tag innan de får till det. Problemet när du har ett par som bor ihop är att du aldrig kan vara säker på när parning har ägt rum. Det är svårare att beräkna datum för födsel, och därmed även svårare att veta om honan går över tiden eller när hon behöver sättas i ensambur för att undvika omparning. Samtliga smådjur kan nämligen strax efter födseln para sig på nytt, och det är inte att rekommendera då det sliter enormt på honan att vara dräktig samtidigt som hon diar en kull. Hos många smådjursarter är det dessutom så att hanen skadar sina egna ungar om han hålls i samma bur. Detta är dock inte fallet för gerbiler, där hanen gärna hjälper till med ungarna och det naturliga för djuren är att leva i monogama par livet ut. Men se gerbilen som ett undantag!

Hur ser man då att en hona löper? På vissa djurslag är det tydligt. Råtthonor vibrerar och viftar med öronen var 4:e kväll. Hamsterhonor släpper en ofta en distinkt doft då de löper var 4:e kväll. De flesta honor blir lite stirriga just den kvällen som de löper. Honor som normalt inte lever nära hanar, visar ofta inte sina löpbeteenden så tydligt. Men när en hane finns i närheten så sätter de igång!

I en flock med många honor är det vanligt att alla honorna synkar sin löp, så att alla löper samtidigt.

Natt- och skymnings/gryningsaktiva djur löper på dygnets mörkare timmar, och parar sig sällan på dagtid.

När honan löper låter du henne och hanen träffas på okänd mark. Du måste vara på plats hela tiden, i synnerhet om det gäller en hamsterparning. Du får inte lämna ett hamsterpar ensamma ens för ett ögonblick, då ömsint älskog blixtsnabbt kan förvandlas till en blodig dödskamp! För samtliga smådjur gäller att honan måste ställa upp sig för hanen, och att det krävs minst ca 50 snabba aktioner från hanens sida för att honan säkert ska bli dräktig. Det är hanen som tar initiativet, men honan sprallar runt framför honom för att göra honom mer villig. Mellan parningsakterna tvättar hanen sig grundligt. Ett par bör få hålla på tills dess att all parningsaktivitet har upphört, och att de ser trötta och nöjda ut. Det brukar ta någon timme eller mer. Efter parningen bör både hona och hane utfodras med energirik mat, och få vila ut. När det gäller råttor kan de sättas tillbaka i sina respektive flockar. Har du handparat gerbiler och möss gäller samma sak, men där måste du noga observera hur de mottages i flockarna så att det inte blir bråk.

Upplever du problem vid parning bör du fundera över följande:

# Om hane och hona inte vill veta av varandra trots upprepade träffar: Löper verkligen honan? Är hon sjuk? Personkemin stämmer kanske inte emellan dem. Är det fel årstid? Särskilt hamstrar kan vara svåra att få dräktiga på vintern. Något kan vara allvarligt fel, naturen har talat om för dig att det här inte är någon bra idé. Avbryt parningsförsöket! Försök igen lite senare, alternativt byt ut ena parten.

# Parningen går bra, men honan blir inte dräktig trots upprepade försök: Honan eller hanen (eller båda) kan lida av infertilitet. Det kan i sin tur bero på ålder eller på en pågående infektion. Det kan även bero på årstiden. Kontrollera så att djuren verkligen är helt friska, och att det heller inte föreligger tidigare sjukdom som kan ha påverkat deras fortplantningsorgan. Ett veterinärbesök kan vara att bra om man vill göra en fertilitetsutredning. Men det är dyrt och täcks inte av försäkring!


Dräktighet

När parningen är avklarad är det bara att vänta och att hoppas på att den tagit. Första tecknet på att honan är dräktig kan du uppleva ca fyra dygn efter parning. Då borde honan löpa enligt sin cykel, så om hon inte gör det är hon dräktig! (Om hon löper kan du göra ett nytt parningsförsök). Honan går upp i vikt under de sista 2/3 av dräktighetsperioden. En gnagarhona lägger på sig ungefär en dryg tredjedel av sin vikt när hon är dräktig. En kraftig viktuppgång tidigt i dräktigheten kan påvisa att honan är skendräktig. Det innebär att hon bara tror att hon är dräktig, och att när tiden för födsel kommer så kommer honan plötsligt att vara smal igen utan att några ungar har fötts. Skendräktighet är inget farligt, och en hona som varit skendräktig blir oftast sig själv igen omedelbart efter det att hon blivit av med magen. Du kan para om henne efter en tid.

Dräktighetens längd varierar mellan arterna, men den är relativt kort för gnagare. Guldhamstern är dräktig i 16 dygn, medan råttan i genomsnitt är dräktig i 21-22 dagar. En hamster bör inte gå över 16:e dygnet, men i råttans fall behöver en dräktighet på uppemot 23,5 dygn inte vara oroande. Gerbiler är normalt dräktiga i ca 25 dygn, men en variation på mellan 21-26 dygn är inget ovanligt. Detsamma gäller för möss, men de brukar föda omkring dygn 21-22.

Under dräktigheten är det bra att hålla koll på honans viktuppgång. Du behöver en pålitlig våg, och det är bra om du kan göra viktdiagram för att se om honan följer en normal viktuppgång. Under hela dräktigheten ska honan även utfodras med extra proteinrik och fet mat. Hon behöver energi för både sig själv och ett dussin ungar! Beroende av art, uppskattar en dräktig hona barnmat på burk, mer kött än i vanliga fall, feta härliga larver och andra insekter, eller liknande.

När det gäller hanteringen av en dräktig hona så ska du behandla henne som vanligt, men tänka på att inte ta för hårt om henne eller klämma på magen. Barn ska inte hantera dräktiga honor. Ofta blir den dräktiga honan lite stor och klumpig i senare delen av dräktigheten, och du får akta henne så att hon inte trillar i buren och tänka på att hennes balans kan vara påverkad.

När det är någon vecka kvar före födseln börjar hon att boa. Då ska hon sättas i egen bur om hon i vanliga fall bor i en flock. Tänk på att buren du väljer till honan även kommer att vara barnkammare, så den måste vara ”barnvänlig”. Det innebär att en gallerbur måste ha mustätt galler, för att små ungar inte ska kunna skada sig. Vidare får det inte vara en hög bur. Själv föredrar jag Duna-burar som mammaburar, eftersom ungarna är skyddade mot drag och gallerskador i sådana burar.

Honan behöver ha fri tillgång till massor av bomaterial, för nu ska här byggas bo! Det är betydligt bättre att ge en dräktig hona mycket bomaterial så att hon kan göra ett skräddarsytt öppet bo i sin bur, än att ge henne ett hus att föda i. Bra bomaterial är hushållspapper, strimlat papper, samt eventuellt hö (mestadels till gerbiler, och absolut inte till hamstrar!). S.k. hamstervadd får under inga omständigheter användas till något djur, då det fintrådiga materialet kan vira sig runt tänder och lämmar och skada djuret.


Födseln

De flesta gnagarhonor föder under kväll och natt. Under det sista dygnet ser och känner man tydliga fosterrörelser i mammans mage. Det är spännande, får då vet man att det är på gång. Jag brukar tänka att det är det första jag ser av mina nya vänner, det är liksom den första kontakten. Snart får vi ses på riktigt!

Honan brukar välja ett hörn av buren att föda i, eller så föder hon i det bo hon gjort i ordning. Du bör inte störa henne, däremot kan du studera förloppet från din position utanför buren. Undvik att prata, sitt tillbaka och njut istället!

Under värkarna sitter honan koncentrerad och du kan se att hela magen drar ihop sig rytmiskt. Snart kommer den första ungen!

Det går fort. Plopp så är ungen där! Honan börjar direkt att befria den från fosterhinnor och hon får igång dess andning. Varje unge kommer i en säck, med moderkaka och unge. Honan äter glupskt upp moderkaka och hinnor. Det är ett jättebra energitillskott för henne. För en normalstor kull på ca 10 individer (råtta, hamster och mus) är födseln över på ca 2 timmar. Det går några minuter, ibland lite längre tid än så, mellan varje unge. Hon tar hand om varje unge så fort den kommer ut. Vid en längre förlossning kan de första ungarna ha kommit igång med diandet när de sista kommer ut. Men oftast har honan fullt upp med födandet och väntar med att dia tills alla är ute.

När honans mage inte längre drar ihop sig så att du kan se det, och när hon ligger avslappnat och diar de små, kan du anta att det hela är över och att det har gått bra!

Låt henne vila en stund, sedan kan du servera henne något riktigt gott och klappa henne lugnt i buren om hon vill det.


Problem vid födsel och mamma-problem

Det kan hända att något går snett vid födseln eller tidigt i ungarnas liv. Därför ska du före parning veta var närmsta veterinär finns, och förvissa dig om att du har ett rejält kapital öronmärkt för ändamålet. Försäkra gärna din hona före parning!

Här följer de vanligaste komplikationerna:

# Honan kommer inte igång med födseln trots att hon har gått över tiden:

Ta ut henne ur buren, låt henne springa på golvet en stund. Ge henne en bit banan eller något annat med fruktsocker. Förhoppningsvis kommer hon igång! Annars måste du kontakta veterinär.

# Honan föder inte, och det rör sig inte i magen längre. Hon kanske t.o.m. blöder och ser matt ut: Åk genast till veterinär! Ungarna har troligen dött och honan kan inte föda ut dem normalt.

# En del av kullen har fötts och mår bra, men honan är fortfarande rund och krystar men inga fler ungar verkar komma: Troligen har en unge fastnat. Kontakta genast veterinär, du kommer troligen att behöva åka in med honan och de födda ungarna.

# Dödfödda ungar: Helt normalt, inget att oroa sig över om det handlar om enstaka ungar i en normalstor kull. Låt dem ligga kvar under tiden som hon föder. Hon kan vilja äta upp dem för ett energitillskott.

# Missbildade ungar: Ovanligt. Den vanligaste missbildningen är säkert navelbråk. De flesta djurungar som föds med navelbråck överlever och får inga komplikationer av det. Missbildningar av det här slaget är ofta ärftliga. Om en unge är gravt missbildad men vid liv bör man avliva den omedelbart om den om den inte kommer att kunna leva ett normalt liv. (Det gäller ungar som föds med tarmarna utanför kroppen, utan lämmar etc.). Ofta dödar honan själv sådana ungar, och det ska man inte lägga sig i.

En oerfaren och klumpig hona kan ibland bita av tår eller svans på sina nyfödda ungar när hon befriar dem från fosterhinnor. Sådana skador är naturligtvis inga handikappande missbildningar, även om det är tråkigt när det händer.

Ungar som legat lite i kläm i födslokanalen kan födas med ett något deformerat huvud. Detta är heller ingen missbildning, och kommer att reda ut sig naturligt.

# Honan har inte mjölk till ungarna: Honan trampar otåligt runt bland ungarna men får ingen ro att dia dem. Ungarna är först desperata, sedan blir de matta och magarna är tomma. Detta tillstånd kan bero på mjölkstockning, men mest troligt kan honan inte producera mjölk överhuvudtaget. Det kan i sin tur bero på många saker, men tillståndet är allvarligt får både hona och ungar och du bör ta kontakt med en erfaren uppfödare och/eller en veterinär. Om honan inte kommer igång med mjölkproduktionen krävs en fostermor behövas till ungarna. Du kan få hjälp av din förening att finna en fostermor. Det är inte säkert att det finns någon lämplig diande hona i närheten då finns det ytterligare ett alternativ. Själv har jag faktiskt gått till en djuraffär som jag vet föder upp det berörda djurslaget, och frågat efter en diande hona där. Det är förstås inte drömscenariot, men om det gäller att rädda pinkisarnas liv så kan det vara värt ett försök. Ofta accepterar diande honor andras ungar, även av andra arter och av annan ålder än sina egna. Men var även beredd på att hon kan döda dem.

När det gäller en hona som utan fysisk anledning inte verkar vilja ha med sina ungar att göra efter födseln bör man fråga sig om felet ligger hos honan eller hos ungarna. Är honan kanske bara stressad, har något gått fel under födseln? Som en första åtgärd måste du försöka få honan att stanna hos ungarna, ev. genom att sätta dem i en liten bur. Du kan ev. behöva gnugga igång ungarna själv, och hålla dem varma tills honan har hämtat sig. Men det kan även vara så att honan känner att något är fel med kullen, och/eller att hon inte kommer att klara av att föda upp ungarna. Det kan även hända att honan äter upp ungarna, oavsett om du har beblandat dig med dem eller inte. Då är det bästa att låta naturen ha sin gång, hur hemskt det än känns som människa. Se det som att det helt enkelt inte var meningen, och huvudsaken måste alltid vara att honan mår bra.

# Honan blir aggressiv som mor: Ett problem som kan undvikas genom att endast avla på honor som i generationer inte har vaktat sina ungar gentemot sin ägare. Personligen skulle jag aldrig acceptera att någon av mina honor bet mig, eller burrade upp sig när min hand kom på besök i buren. Man kan förklara beteendet med att honan är hormonellt påverkad, men det är ingen ursäkt och det i sig är ofta ett ärftligt drag. Det värsta med en aggressiv hona är inte att man har svårt för att hantera ungarna, även om det kommer att bli ett stort problem som stressar honan ytterligare. Utan det värsta är att hennes stressnivå och aggressivitet kommer att påverka ungarna. Lösningen på problemet är inte att lämna hona och ungar ifred helt och hållet, men det kan hjälpa om du låter henne vara ifred ett par dagar så att hon får en chans att lugna ner sig. Kontakta en erfaren uppfödare för vidare råd.


Tidig hantering av ungarna

Gnagarungar föds outvecklade, vilket innebär att de är opälsade, opigmenterade, döva och blinda. De rosa nakna små (ca 6g.väger en nyfödd råtta) knytena kallas för pinkisar. Men fastän de är outvecklade på många sätt, har de ett utvecklat känsel- och luktsinne. Det innebär att de reagerar på smärta och beröring, och att de kan orientera sig med hjälp av nosen. Att de föds outvecklade gör att de är oerhört sårbara, men också att de är oerhört formbara och påverkningsbara. En del av gnagarsläktets framgång ligger just i det faktum att gnagare från födseln är anpassningsbara till den miljö de föds i.

Direkt när de föds kan man se vilket kön de har, och i vissa fall även vilket hårlag då morrhåren på rexade djur är krylliga.

Hantering av ungarna är jätteviktig från första stund. Även om den lilla pinkisen inte ser eller hör dig, så vänjer den sig vid din doft, din puls och din värme. Om den från dag 1 får spendera några minuter varje dag i din hand eller innanför din tröja, kommer den att präglas på dig från första stund. Den kommer att associera dig med trygghet. Den kan skapa minnesbilder från väldigt tidigt i livet, se till så att dessa minnesbilder innefattar dig och att du kopplas samman med trevliga intryck! Redan under den första veckan har du chansen att påverka dina djurungars utveckling. Missa inte den möjligheten!

Du måste dock tänka på att din hantering av ungarna aldrig får inkräkta på mammans hantering eller uppfostran av dem. Du får inte störa honan och ungarna vid diandet, t.ex. Inte heller bör främmande människor som kan stressa honan, tillåtas nära honan eller ungarna den första tiden. Tänk även på att små pinkisar lätt blir kalla och uttorkade, så din hantering måste anpassas efter deras behov. Det är bra att ha en fast tid varje dag då du låter honan få springa av sig utanför buren en liten stund, medan du håller på med ungarna. Ta först ut honan innan du börjar hantera ungarna, och lägg tillbaka ungarna innan du sätter in honan igen. På så vis skapar du en god vana, och du stressar honan minimalt.


Ungarnas utveckling

Gnagarbarn utvecklas snabbt. Efter något dygn kan du se hur hudpigmentet på ungens ovansida utvecklas. T.ex. kan du se ryggteckning om djuret är mörkt. Pälsfjun kommer även de inom de första dygnen. Magen är det sista som får pigment och päls, det dröjer ca 1,5 vecka. Ett par dagar efter födseln släpper öronen, som till dess suttit klistrade intill tinningarna. De blivande öronen står rakt ut i något dygn innan de får sin slutgiltiga form. Örongången och hörseln håller på att utvecklas. Under de första dygnen kan du även se hur tassarna utvecklas, samt hur tänderna börjar komma. När ungarna är ungefär 2 veckor gamla är det dags för ögonöppning. Du märker redan ett dygn innan det är dags att ungarna känner att det är på gång. De lämnar nu boet och rör sig skuttande i hela buren. Blinda som de än så länge är, äter de nu all mat de kommer över, och de leker med varandra. När ögonen öppnas inleds nästa fas i deras utveckling. De ser nu i stort ut som en liten kopia av det vuxna djuret och är redo för mer intensiv mänsklig hantering.


Hantering av ungar

Det är viktigt att hantera varje liten unge individuellt varje dag. Att handskas med dem som grupp ger inte lika mycket. Genom rätt stimulering kan du t.ex. påverka och öka synapskopplingarna i hjärnan på den lilla ungen. Det är inte helt korrekt att säga att det i slutändan ger ”smartare” djur, men lite sanning ligger det i det. Själv börjar jag redan med den lilla pinkisen. Genom att lägga pinkisen på olika underlag, mjuka, lite hårdare, av olika temperatur etc. stimulerar jag den. Jag stimulerar dess balans och introducerar rörliga ytor för den. Allt sker givetvis under mycket korta stunder och med största försiktighet och respekt. Det handlar trots allt om en liten försvarslös varelse som inte kan påverka sin situation.

Jag har sett att tidig stimulans av unga djur ofta gör dem mer ”kvicktänkta” och ger dem bättre kroppskontroll som vuxna. I naturen sker den här typen av tidig stimulans i de fall en hona behöver flytta sina ungar från ett bo till ett annat. Ett sådant miljöombyte och att bli buren i mammas mun är något som ofta inte sker i bur i vår fångenskap. Därför kan sådana här stimuleringsövningar ses som ett sätt att ersätta en naturlig stimulering.

När ungarna blir lite äldre och har öppnat ögonen och äter självständigt, kan den enskilda ungen spendera mer tid med mig om dagen. Jag lär tidigt mina råttbarn att sitta på axeln så att de kan följa med mig i hela huset. Hamster- och gerbilbarn ska inte sitta på axeln, men kan lära sig att sitta i en tröjärm. Jag introducerar de små för nya miljöer, nya människor och andra djur. Allt ska vara positivt och inget får skrämma en liten unge.


Ungarnas mat och skötsel

Det kan vara bra att inte städa buren under den första levnadsveckan, då det kan stressa mamman. Men du måste ändå se till så att det inte är ofräscht i buren. Ta bort matrester dagligen och hjälp mamman att hålla rent kring boet.

Redan den dräktiga honan kräver mer mat än normalt, men när hon dessutom diar ungar går det åt enorma mängder mat varje dygn. Råttor, möss och hamstrar ska under di-perioden utfodras rikligt med proteinrik mat. Barnmat på burk och majsvälling är bra mat. Torrfodret bör vara det samma som i vanliga fall. När ungarna börjar äta själv vid 1,5 veckas ålder är vetegroddar smidiga att bara strössla ner över boet. De utgör en varsam övergång till fast föda. Ungarna föds med fördel upp på majsvälling, barnmat, grovt bröd uppblött i rått ägg, grönsakspuré och gröt som utdelas 3-4 gånger per dygn. Ju närmare ungarna kommer avvänjningen, desto mer tuggmotstånd behöver de i sin mat. Men barnmaten och majsvälling bör du fortsätta med tills ungarna är 3 månader gamla. Denna mat är vitaminberikad och mild och bra att växa upp på.


Avvänjning

När ungarna är ca 3,5 - 4 veckor gamla börjar honan att avvänja dem från att dia. De äter nu all sorts mat på egen hand och mamman behöver ta igen sig. Du märker på honan att hon vill ut ur buren så fort hon får en chans. Börja med att låta henne sitta i egen bur några timmar om dagen, för att sedan låta henne återgå till ungarna. När ungarna är 4,5 vecka gamla bör de ha skiljts från sin mamma. Det kan hända att honan behöver skiljas från ungarna tidigare än så, särskilt hamsterhonor brukar vara angelägna om att lämna sina ungar tidigare än så. Om du själv ska behålla honor ur kullen är det bra att låta mamman få ett försprång in i flocken innan hennes döttrar följer efter. Så att döttrarna verkligen utvecklas oberoende av sin mor. När det gäller gerbilmammor och deras döttrar är det inte lämpligt att göra så, utan där låter man mor och de döttrar man ska behålla gå ihop hela tiden.


Mamman efter kullen

När honan avskiljts från ungarna kan det vara bra att hon får vila upp sig i egen bur ett par dagar innan hon sätts tillbaka i sin flock, om det handlar om en råtta eller en mus. Men det spelar roll hur honan är som individ. En del honor har inga problem att gå direkt in i flocken, och mår sämre av att återhämta sig på egen hand. Det är du som känner ditt djur bäst!


Bebistest

För att bättre lära känna dina djurungar är det bra att regelbundet göra personlighetstester på dem. Testerna jag utför på mina djurungar kan sägas motsvara det valptest man utför på hundar före leverans. Man får en väldigt bra bild av hur den lilla ungen beter sig olika situationer och hur den är som individ. Testerna hjälper mig sedan att placera rätt individ i rätt familj. Men testerna kan även hjälpa mig att hitta problem och svagheter hos en individ som jag tidigt får en chans att stävja. Testerna kan utföras från 2 veckors ålder, med anpassning förstås! Testerna får aldrig skrämma ungen, och du bör ha sett hur det går till hos en erfaren uppfödare innan du provar själv. Man utför inte testerna på ohanterade djurungar. Sådana test säger inte så mycket och kan skärra djuren. Så testa inte råttungen du köpt i en zooaffär det första du gör!

Så här går en bebistest hos mig till:

  1. Ungen tas ut ur buren och sätts på främmande mark. Vad gör den? En stark och självständig individ börjar undersöka miljön på ett systematiskt och lugnt sätt. En vekare individ sitter kvar där den blev placerad, och rör sig ryckigt och osäkert när den väl kommer igång.
  2. Ungen utsätts för plötsligt och främmande ljud när den sitter i min famn. Hur reagerar den? En väldigt ljudkänslig individ reagerar starkt och vill fly i panik. En mer stabil individ reagerar, men behåller lugnet. Ljudkänslighet är starkt ärftlig. En unge som reagerar mycket på ljud är ofta vildare till sättet och bör inte gå i avel som vuxen.
  3. Ungen ska lösa ett problem. Här kan det handla om att ta sig över/igenom ett enkelt hinder för att komma till mig på andra sidan eller liknande. Vad jag tittar efter här är hur fokuserad ungen är på uppgiften. Hur mycket den vågar pröva olika metoder, hur bra kroppskontroll den har, osv. Redan här kan man se vilka ungar i kullen som är lovande agilitymaterial.
  4. Hantering. Jag lägger ungen på rygg i min hand. Hur lång tid tar det innan den slappnar av och finner sig i hanteringen? Sprattlar den emot väldigt intensivt och länge kan man anta att man har att göra med en ledarindivid som kanske inte ska placeras i en barnfamilj. Ungen måste därefter övas mycket på att finna sig i hantering.
  5.  Ungens relation till syskon och mig. Jag observerar ungen i dess umgänge med syskonen. Är individen den som ofta tar initiativet till lek? Ligger den längst ner i högen när de sover? Är ungen först på luckan när jag visar mig i rummet? Smakar den mycket på mig? Hur leker den med sina syskon? Osv…


Att sälja ungar

Redan då du bestämt dig för att para bör du ha köpare till samtliga ungar som du inte planerar att behålla själv. All annonsering av kullen bör ha skett redan innan kullen föds, så att du har gott om tid på dig att utvärdera blivande köpare, och att ordna för leverans mm. Men hur hittar man då bra hem till sina ungar? Jag brukar främst leta efter hem till mina ungar inom smådjursföreningarna. Att sälja ungar till medlemmar i föreningar borgar för att djuren kommer att ställas ut, tävlas agility och för att jag ofta kommer att få se dem på träffar etc. Men jag säljer även djur till människor utanför den aktiva smådjursvärlden. Oavsett vad så har jag som krav att få träffa en blivande köpare innan denna hamnar på min tinglista. Endast genom att träffa en människa i verkligheten kan man veta om det kommer att fungera mellan sig och köparen eller inte, samt om köparen känns bra. Jag har hållit på i så många år vid det här laget att jag vet vad jag ska vara uppmärksam på när jag träffar mina potentiella djurköpare. Det är svårt att förklara i ord vad jag letar efter, och vad som får mig att slå på bromsen. Men naturligtvis ställer man frågor om hur vederbörande lever, hur han/hon har tänkt sig att djuren ska ha det hos sig, om det finns tidigare djurerfarenhet i familjen, om det finns referenser från andra uppfödare som sålt djur till personen osv. Jag förvissar mig även om att hela familjen är med på djurköpet, och jag säljer aldrig djur till omyndiga personer. Vad som får mig att neka en djurköpare är ofta subtila impulser som jag lärt mig att ta på allvar. Känns det det minsta tveksamt blir det inget köp. Där med basta. Ibland kan det vara så att man under ”intervjun” får reda på saker som uppenbarligen inte ligger till djurköparens fördel. Det kan handla om att familjen sällan är hemma, och har fullt schema med fritidsaktiviteter. Det kan handla om att man står inför en skilsmässa. Det kan vara berättelser om tidigare djur som dött i förtid eller sålts vidare, eller så kan det komma fram att familjens hund åt upp den senaste hamstern. Nja, i sådana fall blir det inget Porlamarken-djur till den familjen!

Men oftast blir jag förvissad om en djurköpare är bra eller inte, genom att helt enkelt se hur han/hon interagerar med mina egna djur. Jag iakttager särskilt hur familjens barn hanterar djuren. Det säger så otroligt mycket! Det är helt okey att man är lite osäker om det är första gången man träffar t.ex. råttor. Men hur beter sig den blivande köparen? Ställer han/hon relevanta frågor? Har han/hon ett naturligt bra sätt att möta djuren på? Hur upplever mina djur personen? Men kanske viktigast av allt: Känns det bra för mig att se personen i fråga umgås med mina djur?

Gör det det, och köparen i övrigt uppfyller alla krav jag har på blivande köpare, tja då blir det oftast ett mycket lyckat val av djurköpare!

Du vill verkligen lägga en bra grund i din och djurköparens relation, för det är en relation som ska hålla djurets liv ut! Har du tur kan relationen till din djurköpare bara vara i dess linda. Själv tycker jag inte att det finns någon större ära och glädje än när en nöjd djurköpare som jag har en mycket bra relation med, återkommer år efter år för att skaffa nya djur från mig.

Den sortens djurköpare som du vill undvika är framförallt impulsköparen och den oärliga köparen. Impulsköparen undviker du genom lång väntetid och tinglista. Det brukar skrämma de flesta impulsköpare på flykten. Den oärliga köparen är svårare att identifiera och skrämma bort. Det kan handla om att en köpare är oärlig om avsikten med djurköpet. Personen säger sig vara ute efter ett sällskapsdjur men har intentioner att avla på djuret. För att gardera dig mot sådana händelser rekommenderar jag dig att aldrig sälja djur utan att både du som säljare och den blivande köparen skriver under ett utförligt avtal som tydligt statuerar vad köparen får och inte får göra med djuret. Om köparen bryter mot avtalet, som är juridiskt bindande, kan du få ärendet avgjort i domstol. Det låter kanske lite överdrivet att starta en rättsprocess angående t.ex. förbjuden användning av en råtta i avel, men avtalsingående har ofta en stark preventiv funktion. Människor som skriver under ett avtal, är mer rädda att bryta mot det om de vet att du har ett exemplar av avtalet och kan använda det emot dem. Det finns dock ett litet krux med avtalsskrivande som man bör ha klart för sig, och det handlar om oskälighet. En djurköpare kan i domstol hävda att avtalet han/hon skrivit under, helt eller delvis, innehåller oskäliga avtalsvillkor och att målet därför bör läggas ner. Avtala därför inte om detaljföreskrifter om djurets skötsel, och var medveten om att om du säljer ett djur till normalpris kan det oftast anses oskäligt att köparen inte får avla på ett djur som han/hon äger! (Såtillvida det inte föreligger veterinärmedicinska orsaker till avelsförbudet).

Du kanske inte råkar ut för det när du tar din första kull, men om du fortsätter att föda upp och börjar få fram riktigt bra och åtråvärda djur, så kan du råka ut för bulvaner. Detta är ett obehagligt fenomen som tyvärr inte är helt ovanligt. Det börjar med att du, på goda grunder, nekar en djurköpare en unge. Strax därpå dyker en annan person upp som är intresserad av ungen, och verkar vara en bra kandidat. Förvissa dig då om att personen i fråga inte bara är en bulvan till den första intressenten!

Lika hård som du ska vara när du väljer ut dina djurköpare, lika ödmjuk bör du vara gentemot de köpare som du väljer ut. Att ta hand om sina djurköpare är viktigt. Det är på detta plan man skiljer ut agnarna från vetet när det gäller bra och dåliga uppfödare. Det är ingen större vits att föda upp bra djur om man inte ser till så att djuren fungerar bra i sina nya hem och att köparna är nöjda med dem. Vidare är det viktigt att se till så att de blivande djurköparna får vara med från början i djurungens liv. Själv låter jag alltid mina blivande djurköpare komma och hälsa på djurföräldrar och djurungarna så ofta de bara vill. Det är en självklarhet för mig! För så vill jag själv bli bemött av en uppfödare när jag ska köpa djur.

När det gäller leverans av djurungar så är det bästa om köparen hämtar djuret hos dig. Men det kan vara bra att veta att det finns transporthjälp att få om det är så att man säljer djur till köpare som bor mycket långt bort. Du kan gå in på: http://djurtransport.ifokus.se/ och undersöka om det finns någon som kan hjälpa till. Glöm inte att själv erbjuda dig att hjälpa andra på sajten, om du får hjälp med din transport!

Om du ska skicka djur måste du förbereda dem inför resan och skicka med dem matsäck. Tidningspapper isolerar en transportbur bra på vintern!

Om du trots allt skulle bli sittandes med osålda ungar är mitt råd till dig att inte drabbas av panik och att inte göra något du kommer att ångra senare. Som att t.ex. lämna dina djurungar i en zooaffär. Naturligtvis är det inget drömscenario att t.ex. sitta med en hel kull 6 veckor gamla hamsterungar som måste bo i vars en bur. Men det finns hopp. Förhoppningsvis är du medlem i en smådjursförening och där kan du be om hjälp att göra extra reklam för din kull, och du kanske t.o.m. kan få låna extra burar eller annat material du behöver under en tid framöver. Lägg ner mycket energi på att annonsera din kull, men bli inte mindre kräsen för den sakens skull. Ta med dina osålda ungar på utställning! Om du har kvar dem så länge att de kan ställas ut så ökar det naturligtvis deras värde. Det viktiga är att du inte ger upp. Efter någon månad kanske du har sålt alla.

Till din nästa kull har du lärt dig vikten av att ha fler på ting-lista än vad det beräknas födas ungar i kullen!

Tänk på att det är dina ögonstenar du säljer, så var kräsen! Men glöm inte bort att även tillåta andra människor att förälska sig i dina underbara ungar! 

Du säljer inte bara ett djur – Du sänder ut ett litet sjok av glädje i världen!


Kullning

Att kulla innebär att man avlivar djurungar efter födseln. Det här är ett omdiskuterat kapitel inom djuruppfödning, och det är ett fenomen som väcker starka känslor. Som ny uppfödare är det viktigt att du finner ditt eget personliga ställningstagande till fenomenet och handlar efter principer som känns bra för dig.

Nedanstående handlar om kullning som sker i planerade kullar på djurarter som föds som pinkisar. Att avliva en hel kull som är resultatet av tjuvparning eller liknande faller inte inom detta område.

Varför kulla? Om man nu medvetet har satt en kull till världen, varför vill man då döda de djur man fått fram? Väldigt förenklat kan man säga att man kullar av två anledningar: 

  1. Kullning som grundas på estetiska avelsmässiga (mänskliga) skäl. Senare kullning.
  2. Kullning som grundas i hänsyn till djuren. Omedelbar kullning.

Kullning av det förstnämnda slaget är något människor ägnat sig åt sedan tiden då vi började att domesticera djur. Inom hunduppfödning är det än idag vanligt att t.ex. valpar med otillåten färg avlivas trots att de inte har några andra fel. Inom vissa raser kan det vara helt befogat, då vissa färggener även medför t.ex. dövhet. Det säger jag inte är fel att göra. Men inom andra raser handlar det enbart om mänskliga värderingar om vad som är önskvärt eller inte. Inom smådjursuppfödning är det vanligt utomlands att uppfödare kullar ungar som är 2-3 veckor gamla eller ännu äldre, enbart för att de har felaktig eller ointressant teckning eller färg. Eller för att de inte är ”bra” nog. Tack och lov är detta förfarande ganska ovanligt inom svensk smådjursuppfödning, åtminstone inom de djurslag som jag själv håller på med. Den här sortens kullning är jag personligen å det starkaste emot. Jag anser att det är oetiskt och att det inte finns någon anledning att avliva fullt friska ungar som man själv satt till världen, bara för att de inte är ”fina” nog. Individer som har skönhetsfel kan säljas som sällskapsdjur med avelsförbud.

Jag ser två stora problem med att ägna sig åt kullning av det här slaget:

När det gäller smådjur som föds nakna och outvecklade hinner ungarna bli medvetna individer innan kullning sker.

Det andra problemet är att kullning av det här slaget baseras på ett urval grundat i fenotypen. Du vet inte vad du kullar bort. De individer med oönskat utseende kanske bar på egenskaper du önskar att du kände till fanns i din uppfödning, såsom tumörer eller barbering eller annat. Sammanfattningsvis hoppas jag verkligen inte att du kommer att använda dig av kullning av det här slaget. Det är oetiskt att döda djurbarn av sådana skäl, men framförallt bör du fundera på vad kullning av det här slaget gör med dig själv. Hur kommer din inställning till livet och respekt för det levande att påverkas? Hur kommer din relation till dina djur att påverkas?

Kullning av det andra slaget är en het annan sak. Men när kan man behöva kulla av djurskyddshänsyn? Ett klassiskt exempel är när du inser att en parning du gjort var ett stort misstag. Kanske honan efter parning visat sig var sjuk, eller kanske har du fått reda på att det finns allvarliga ärftliga problem hos nära släktingar. Man kan tycka att detta borde ha uppdagats före parning, men å andra sidan är det bättre att få reda på sådant sent än aldrig. Beroende av hur allvarliga problem de väntade ungarna förväntas att få kan kulling av hela eller delar av kullen vara befogad. Du kanske vill behålla några ungar själv, men med de nya uppgifterna i din hand vill du inte sälja några av ungarna. Att i ett sådant läge, omedelbart efter födseln, på ett humant sätt, avliva nyfödda ungar menar jag inte är fel. Du gör det för att bespara dem, dig själv och blivande köpare problem.

Detsamma gäller om honan av någon anledning inte på ett bra sätt kommer att klara av kullen. Kullen kanske är rekordstor, eller honan kanske är försvagad. Då kan en slumpvis kullning av nyfödda med mål att minska kullstorleken vara befogad. Men för att en sådan kullning ska vara försvarbar får du inte titta på saker som kön, hårlag och färg/teckning när du plockar bort ungar. Det finns dock delade meningar om kullning i en rekordstor kull är försvarbar eller inte. En del menar att det ska överlåtas till honan, och att naturen kommer att selektera ut de svagaste. Själv menar jag att så hade säkert varit fallet i naturen, men inte i buren. Hos oss får en hona så mycket mat hon vill ha, så det finns ingen anledning för henne att själv kulla. Det gör att hon oftast behåller alla ungar i en jättestor kull, och det i sin tur kommer odiskutabelt att ge lägre vikt per unge, och sämre di-förutsättningar för kullen i sin helhet.

Att kulla bort ”pellar” vid födseln kan möjligen hamna under kullning av det här slaget. Man kan säga att avlivning av de ungar som är små, taniga och svaga besparar dem en utdragen kamp som de troligen kommer att förlora. Men å andra sidan anser jag att det är bäst att inte göra det. För alla individer är värda en chans, och oftare än du tror klarar sig även den minsta unge. Även om det kan låta hemskt så är det bättre att naturen själv får göra en sådan gallring.

Så här långt kanske du håller med mig om när kullning är befogat och när den inte är det. Men verkligheten är sällan svart eller vit. Som i fallet med hundvalparna ovan. Vita boxrar är ofta döva, och då avlivas en valp på grund av sin färg men den reella anledningen är egentligen att bespara valp och hundägare problem.

En annan intressant synvinkel är kullning på grund av kön. Jag tänker på mushanar som så ofta kullas bort direkt efter födseln. Här handlar det om ett gränsfall. Man avlivar mushanar för att de är oerhört svåra att sälja, då de luktar en del och då de oftast kommer att vilja bo ensamma efter en tid. Det finns alltså praktiska (mänskliga) skäl att göra det. En synisk person skulle kunna säga att en uppfödare borde ha förutsett detta då han eller hon bestämde sig för att ta en kull, och att kullning därför inte bör ske. Helt rätt! Naturligtvis måste man i första hand förebygga problemet genom att avla på mushanar som går ihop hela livet osv. Men samtidigt bör man vara realist. Om man behåller alla mushanar i en kull och inte får sålt dem, döms de ändå till ganska tråkiga och ofta ensamma liv. När de inte kan gå med andra hanar längre sitter de där ensamma, och en människas sällskap kan aldrig ersätta en annan mus. Att sätta en sådan ensamhane med en hona hade gett honom livskvalité, men det är ju just en sådan hane som inte ska gå i avel, så du biter dig själv i svansen hur du än gör! Eftersom kön går att se omedelbart efter födseln så är det inte heller svårt att omedelbart plocka bort alla hanar utom en eller två som du behöver behålla själv. (Du ska då inte välja ut hanar du behåller, utan slumpen kommer att avgöra vilka det blir).

Hur gör jag?

Att kulla senare än inom de allra första timmarna efter födseln skulle aldrig falla mig in. Jag skulle för det första inte ha hjärta eller de mentala processerna på plats för att kunna genomföra en sådan akt. För det andra skulle det gå i strid med allt annat jag försöker göra i mitt liv tillsammans med djuren.

Däremot tillhör jag dem som kullar bort mushanar när de är nyfödda, och jag har inga problem med att kulla bort en kull som jag inte valt att sätta till världen. T.ex. om en dräktig råtthona kommer hit som omplaceringsdjur, kanske efter att ha levt under svåra förhållanden, och det är helt uppenbart att det varken ligger i hennes intresse eller i råttsläktets intresse att hon går i avel.

Ibland kullar jag även om jag får rekordstora kullar. Då kullar jag bort nyfödda tills dess att antalet spenar på honan och antalet ungar överensstämmer.

Men det finns en viktig sak att komma ihåg när det gäller kullning, och det är ärlighet. Jag berättar alltid för mina djurköpare om det är så att jag använt mig av kullning. Dels för att de har rätt att veta det, och ta ställning till det. Dels för att jag förväntar mig den ärligheten då jag själv köper djur av andra uppfödare.

Vidare så hoppas jag att alla vet att endast en veterinär får avliva djur, om inte omständigheterna i övrigt medger en akutavlivning för att bespara ett djur lidande. Det kan vara bra att veta att det här faktiskt även gäller pinkisar! Erfarna uppfödare kan hjälpa dig att hitta rätt i djungeln av veterinärer. 

Det kanske viktigaste du har att besluta om är inte i vilka fall du tycker att kullning är befogat. Utan om du är för eller emot kullning överhuvudtaget.