Porlamarkens

smadjursuppfodning * omplacering * hundaktiviteter

Möss, gerbiler, marsvin och exotiska djur

På denna sidan kan du läsa om flera olika djurslag som finns eller har funnits på Porlarmarkens.

Möss

Porlamarkens möss

Möss var det djur jag en gång i tiden började min uppfödargärning med, och otaliga kullar möss har fötts här på Porlamarken genom åren. Under en tid på det tidiga 2000-talet födde jag upp korthåriga engelsktypade möss i tan och enfärgat under uppfödarnamnet Legend. Jag fick genom Stjärnvindens uppfödning några riktigt fulländade djur att starta upp mitt nya projekt med, vilket jag är mycket tacksam över. Men på grund av brist på avelsmaterial efter några generationer gav jag upp mitt engelsktypade projekt.

Mestadels är det korthåriga svensktypade tecknade möss jag har ägnat mig åt genom åren. Under de första åren, i början av 1990-talet, ägnade jag mig åt systematisk linjeavel på en grupp mycket friska och långlivade möss. Möss där hanarna inte hade några som helst problem att bo tillsammans i flock. Men då råttuppfödningen tog fart förlorade jag intresset för musaveln och lät tyvärr dessa muslinjer dö ut. Något jag kan ångra idag, då jag aldrig någonsin igen stött på så sunda och fredliga möss.

Idag föder Porlamarken upp möss i mycket begränsad skala. Syftet med musuppfödningen är att få fram svensktypade möss med mycket hög träningsbarhet, som kan användas till musagility eller annan träning.

 

 

Musmoder med barn som just öppnat ögonen.

De musungar som föds på Porlamarken säljes främst till köpare som har planer på att använda mössen för praktiska ändamål av något slag. Jag säljer självklart gärna möss även till den utställningsintresserade, men det finns andra uppfödare som har betydligt snyggare och mer heterogena djur att använda för detta ändamål.

Allmänt om musen

Tammusen är det sällskapsdjur som i särklass kommer i flest varianter. Det finns tre olika storlekar, nio olika hårlag (Nakna inberäknade), samt en oräknerlig mängd färger och teckningar. För den avelsintresserade finns det inget tamdjur som erbjuder större variation och utmaning! Många musfärger är dessutom skapta så att de är semidominanta, eller ter sig annorlunda beroende av vilka andra färggener de samsas med, och det finns således många olika nyanser av samma genotyp.

Möss är vakna, intelligenta och sällskapliga djur. De kräver inte lika mycket av sin ägare som råttor gör, men de är känsliga små varelser och kräver stort kunnande för att skötas på rätt sätt. De väger alltifrån 20-80 g. beroende av ras. Till deras nackdel räknas antagligen den korta livslängden (knappa 2 år) och deras omisskännliga doft.

Att skaffa mus

Om du letar efter ett litet aktivt och socialt djur, som lever en relativt kort tid, kan du göra rätt i att skaffa möss! Möss kräver dock en mycket noggrann omvårdnad och man måste också veta med sig att möss i relativt hög utsträckning kan drabbas av hälsoproblem.

Möss är flockdjur, men hanar är starkt revirhävdande och lever inte gärna i flockar som inkluderar andra vuxna hanar. Skaffar du mushonor kan du utan vidare skaffa en flock på allt emellan 2-10 st, som kommer att samsas livet ut under normala förhållanden. Men om du skaffar hanar får du vara beredd på att dessa kanske börjar bråka när de är ett par månader gamla och då måste du ha dem i varsin bur.

Hanmöss som lever ensamma finns ofta till salu eller som fodervärdsdjur hos uppfödare. Det kan vara all idé att ta sig an en sådan hane. Ensamlevande hanar kan bli extremt trevliga som sällskapsdjur, och de är lugnare att handskas med än honor.

Men både musflickor och muspojkar luktar en del. Det måste man ha klart för sig innan man överhuvudtaget funderar på att skaffa möss. Muspojkar markerar flitigt sina revir och luktar därför mer än musflickor.

Som vanligt när det gäller smådjur ska du vända dig till registrerade uppfödare och inte gå till zooaffären när du ska köpa dina djur. När det gäller möss är detta i än högre utsträckning viktigt. Möss är i grunden predisponerade för en rad hälsoproblem, och om de inte avlats med hälsa och temperament som främsta föresats blir resultatet alltid katastrofalt. Om du redan har möss hemma och skaffar fler möss, är det viktigt att du har de nya mössen i karantän i flera veckor innan du låter dem träffa dina andra möss.

Musens sjukdomar

Möss är dessvärre ganska sjukliga små varelser. De är känsliga för infektioner och de är ofta ärftligt disponibla för tumörsjukdomar och andra åkommor. Köp därför dina möss endast hos uppfödare som kan uppvisa friska och trevliga släktingar flera generationer bakåt i tiden. Men även om du får tag på riktigt bra utgångsdjur måste du i alla fall vara beredd på att dina möss någon gång kan bli sjuka. 

Tumörer: En av de vanligaste hälsoproblemen på möss. Kan i vissa fall opereras bort.

Luftvägsproblem/rossel: Mychoplasma infektioner är vanligt på möss. Oftast med hög dödlighet och smittspridning som följd. Isolera rosslande möss och behandla med antibiotika. Mössens rossel är betydligt farligare än råttornas. 

Ohyra: Löss är mycket vanligt på möss. Se upp med hö! Bada alltid dina möss före och efter utställning. Skabbkvalster är även det mycket vanligt. I zoobutiker och hos ormmatsuppfödare är det vanligt att mössen ser skabbiga och såriga ut. Oftast beroende på skabbkvalster som lätt kan behandlas med ivomec hos veterinär. Köp inte såriga djur, och skulle du misstänka att någon av dina möss har skabb ska du snabbt behandla den och inte komma i kontakt med andra möss under en tid så det är smittsamt.

Diarré: Om möss är lösa i magen och det inte kan förklaras av att de fått extremt mycket frukt och grönt, eller av ett hastigt foderbyte, ska de isoleras. De kan ha blivit smittade av något och vara mycket sjuka. Se till så att ljummet sockervatten och värmeflaska finns till hands. Blir musen sämre, måste du gå till veterinär med den. 

Psykisk ohälsa/stereotypa beteenden: På möss är det relativt vanligt med olika former av psykisk obalans och hälsoproblematik. Möss som barberar sig själva och burkamrater, möss som springer i cirklar och/eller gör looping i burtaket. Dessa beteenderubbningar är ett resultat av dåliga gener, och kan sällan lindras. Ibland kan en tråkig livsmiljö och stress utlösa sådana beteenden. Avla aldrig någonsin på möss som uppvisar sådana störningar!!!

Läs gärna min sida om råttors sjukdomar, då mycket av deras sjukdomar och hälsoproblem är direkt överförbart på mus.

Musens bur

Möss är små och smidiga och kan rymma ur de flesta typer utav hamsterburar. Om dina möss ska bo i en gallerbur måste buren ha mustätt galler. Det finns många fördelar med att ha möss i gallerbur. Du får bättre kontakt med dem, det blir inte instängt och kvavt i en gallerbur. Men å andra sidan kan mössen gnaga på gallret, och de utsätts lättare för drag i en gallerbur. Så kallade Duna-burar som utrustats med mustätt gallerlock är i min mening idealiska musbostäder. Jag talar då om de storlekar som säljes som kanin och marsvinsburar i zoohandeln. De är så pass höga att stora hjul, och klätterställningar får plats i dem, samtidigt som mössen lever skyddade från drag.

Akvarium och terrarium kan fungera, men jag är inte så förtjust i dessa lösningar då kontakten med djuren försämras och det är svårt att få luften att cirkulera i sådana anordningar.

Exempel på musbur och inredning

Musens mat

Möss är allätare med ett relativt högt proteinbehov. Möss har en mycket hög ämnesomsättning, vilket gör att de ständigt måste ha tillgång till mat för att hålla kroppen vid liv. Mössen ska alltid ha torrfoder till hands i buren. Torrfodret blandar du bäst själv. Du kan utgå från en bra gnagarblandning som är fattig på feta frön och höpellets. I den kan du sedan blanda ner torkade frukter, bananchips, utvalda sädeskorn, frön och gryn samt lite müsli.

En gång om dagen serverar du färskmat som kan bestå av dina matrester, frukt och grönt.

Vatten i flaska ska naturligtvis alltid finnas till hands. Möss är extremt känsliga för uttorkning, så mitt råd är att alltid låta mössen ha tillgång till minst två vattenflaskor för att vara på den säkra sidan.

Musens motion och aktivering

Möss är tacksamma att motionera och att aktivera. Eftersom möss har en naturlig instinkt att se upp för höjder, kan du använda ett vanligt bord att rasta dina möss på. Bygg en hinderbana bestående av toa-pappersrullar, balansbommar, repställningar mm. Du kan även anlägga en grund damm i t.ex. en ungsform med ärtor i som mössen kan fiska upp, eller gömma godisar i äggkartonger. Låt sedan mössen förlusta sig på nöjesfältet någon timme varje dag. På så vis håller du dina möss i god kondition fysiskt såväl som mentalt!

Bli aktiv med din mus!

Som musägare bör du gå med i någon musföreing och träffa likasinnade. Svemus är den rikstäckande föreningen för alla som gillar möss. Svemus för stambok över samtliga registrerade möss i Sverige, anordnar utställningar och ger ut en tidning. Bor du i de södra delarna av vårt land kan du gå med i Sydsveriges smådjursvänner. Denna förening anordnar utställningar och andra aktiviteter för möss och deras ägare.
 

 

 

 

Nybadade möss, man skulle kunna tro att de medvetet gruperat sig efter färg! Möss ska bada inför och efter utställning. Dessa möss väntar på att frottéas torra.

På Youtube.com finns flera roliga och imponerande clips med duktiga möss. Musagilitybanor och möss som kan apportera. Kanske har du sett filmen Den gröna milen? En av skådespelarna är en mus som heter Mr Jingels och som kan utföra en rad tricks. Bli inspirerad! Fast det kan ju vara bra att veta att musen i filmen spelas av ett stort antal olika musskådiar, då en och samma mus har svårt för att lära sig alla konsterna som krävs för rollen. 

Gerbiler

Porlamarkens gerbiler

Sedan 1991 har gerbiler funnits på Porlamarken. Uppfödningens huvudsakliga inriktning är lilac och argente i enfärgat och tecknat. Men även de skuggade varianterna, greyagouti och nutmeg har fötts upp genom åren.

Från en uppfödares perspektiv finns det betydligt enklare djurslag att föda upp än gerbiler. Gerbiluppfödningen har bjudit mig många utmaningar genom åren. Svårigheten att introducera främmande gerbiler för varandra och att få ett gerbilpar att trivas ihop kan både vara frustrerande och charmigt. Gerbilens levnadssätt, kommunikation och förhållande till människan är så annorlunda jämfört med hur våra andra smådjur fungerar. Jag tilltalas framför allt av gerbilens sundhet, livslängd och lättskötthet. De är verkligen tacksamma små varelser, med ett rikt och intressant språk.

Under en period ägnade jag även mig åt de mer exotiska arterna av gerbil. Såsom jirdar, fettsvansar och liknande. Trevliga bekantskaper må jag säga.

Den linje gerbiler som föds upp på Porlamarken idag är en forna argente/lilac linje som beblandats med andra färger i senare led. Grunden för denna linje var ett gerbilpar som hette Lucy och Douglas, som jag köpte in 2003. Genom Porlamarkens Unik och dennes dotter Porlamarkens Skandal blandades linjen upp med gerbiler från Fairytails, Golden State och Tsunamis uppfödningar. Resultatet har blivit mer vältypade men likväl långlivade och sunda gerbiler.

Tack Eva och Emelie för att jag fick köpa Fairytails Jimlir, med Porlamarkenbakgrund. Han är nu stamfader till mina senaste kullar, bl.a. Ö-kullen.

Allmänt om gerbiler

Det finns ett stort antal gerbilarter som hålls som sällskapsdjur idag. Genomgående är de flesta arter långlivade och trevliga sällskapsdjur, men genomgående kan de vara svåra att få att fungera i flockar som håller livet ut, eller ens att få till ett stabilt avelspar. Följande information handlar om den mongoliska gerbilen, eller allmänt kallad ökenråttan.

Gerbiler är sunda och långlivad djur. Den genomsnittliga livslängden på en gerbil är ca 4 år, men det finns de gerbiler som blir betydligt äldre än så. Gerbiler är utpräglade ökendjur, som lever i gångsystem under marken. De är huvudsakligen vegetarianer men tackar inte nej till ett proteintillskott i form av insekter och liknande när tillfälle ges. Gerbiler dricker relativt sparsamt, och utsöndrar väldigt lite dofter som vi människor kan uppfatta. De anses mycket lättskötta då de har sparsamma krav på foder, är renliga och så doftfria som ett djur kan vara. De kommunicerar med varandra genom verbala signaler som vi människor uppfattar som pip eller kvitter, och de stampar med bakbenen om de behöver varna flocken för fara. Det som utmärker gerbilen är dess långa och kraftiga bakben, och deras förmåga att stå på två ben. 

Till många människors stora glädje är gerbiler inte nattaktiva djur, utan har ett rullande vakenhetsmönster dygnet runt. Normalt är de vakna och aktiva några timmar i sträck, för att sedan sova ungefär lika länge. De är alltså inte ett dugg svårväckta på dagen, tvärtom. Detta skiljer dem åt från hamstrar och möss och råttor och gör dem mer lika marsvin.

 

 

 

 

Seb. Han ser vid en första anblick pink eyed white ut, men är faktiskt D.e honey tecknad. I tecknad variant bleks nämnligen honey-färgen radikalt.


Att skaffa gerbiler

Om du letar efter ett lättskött djur som kommer att glädja dig i många år framöver, men som inte kräver ett lika stort socialt engagemang från din sida som t.ex. råttor gör, så kan gerbilen vara djuret för dig!

Eftersom det kan vara svårt för en uppfödare att förutsäga när ens avelspar kommer att få ungar är det en god idé att sätta upp sig på väntelista hos den uppfödare man är intresserad av i god tid före planerat gerbilköp.

Eftersom gerbiler är flockdjur som i naturen lever i familjegrupper, måste du skaffa minst två gerbiler. Två syskon brukar fungera bra ihop hela livet. Men du kan även med lite tur få tag i två ungar från olika uppfödare som är leveransklara samtidigt, om du är intresserad av olika färger t.ex. Ungar som sätts ihop vid 5-6 veckors ålder brukar även dem fungera fint ihop.

Om du väljer hanar eller honor är en smaksak. När det gäller gerbiler så är hanarna inte våldsamt mycket lugnare än honorna, och storleksskillnaden är mindre än hos andra smådjur.

Du ska definitivt inte skaffa en hane och en hona om du inte är väldigt intresserad av gerbiler och vet med dig att du har plats och råd att äga flera burar med gerbiler efterhand som ditt avelspar förökar sig. En gerbilhona bör inte tillåtas att få kull på kull, dels då det sällan finns någon mening i att producera så många ungar efter exakt samma kombination, dels därför att det sliter på henne.

Varifrån du än skaffar dina gerbiler så ska du se till så att de är välväxta och i fin kondition när du hämtar dem. Nosen får inte vara kal eller röd, det kan betyda att gerbilen har svamp. Inga spår av diarré får finnas i baken, vilket nästan alltid tyder på en allvarlig smittsam sjukdom. Tänder och klor ska kontrolleras, och gerbilen ska ge ett piggt och vaket intryck.

 

 

 

 

 

Porlamarkens Sus, en bebis i fällning.



Gerbilernas bur

Gerbiler är marklevande djur som inte har någon uppfattning om höjder eller särskilt god klätterförmåga. Av den anledningen ska gerbiler hållas i burar som erbjuder stor bottenyta, men har relativt låg klätterhöjd. Akvarium och duna-burar blir bra gerbilhem. Gallerburar kan användas men är mindre lämpliga, dels då gerbiler skvätter ut bottenmaterialet när de arbetar på sina tunnlar, dels då gerbiler gärna gnager galler.

Som bottenmaterial kan du använda aspflis eller toalätt, men då måste det finnas någon slags tunnelsystem under bottenmaterialet som efterliknar gerbilernas naturliga miljö. Har du möjlighet kan du istället ha chinchillasand i hela buren, och lägga torvblock eller liknande i botten som gerbilerna själva kan gräva gångar i. Detta uppskattas rikligt, men djuren kan bli lite missfärgade i pälsen av torven. Dessutom ska du alltid hetta upp trämaterial och torvblock i ugnen innan du lägger det i buren, så att du inte får med någon ohyra in till dina gerbiler.

En skål med chinchillasand är obligatoriskt i varje gerbilbur. Gerbiler håller sig rena genom att bada i sand.

Allt i en gerbilbur bör vara gjort av trä, keramik eller sten. Plast kommer att på nolltid förintas av de effektiva tänderna, och textilier är direkt olämpligt att ha i buren. Trådar från tyger och bomull kan fastna runt djurens lemmar och tänder.

En utsiktspost i form av ett stabilt stenparti är mycket bra, och något slags sovhus i trä bör finnas. Bäddmaterialet gerbiler tycker bäst om är hö, men man kan även använda strimlat papper. 

Huruvida man vill ha motionshjul eller ej till sina gerbiler är en personlig fråga. Jag för min del tycker inte att man bör ha motionshjul till gerbiler, eftersom det skadar deras svansar och erbjuder blott ett ganska enformigt rörelsemönster. Det är betydligt bättre att dagligen rasta av sina gerbiler en stund på golvet, eller bygga labyrinter till dem att springa i.

Gerbilens mat

Gerbiler lever i naturen i ökenlandskap. De är därför inte särskilt bortskämda med maten. De föredrar en torr diet bestående av frön, gryn, torkade frukter och liknande. Du kan försöka hitta en bra fröblandning i zooaffären, men ännu bättre är att blanda själv. Undvik solrosfrön och andra extremt feta fröer då dessa gör gerbilen fet och ger dålig päls.

Man kan försöka att fjäska för sina gerbiler med färskmat lite då och då. Frukt, groddar och grönt i mindre mängder kan slinka ner, men överlag är gerbiler inte jätteförtjusta i färskmat. Ungar undantagna, som bör få välling och barnmat under den första tiden i det nya hemmet. Tänk på att gerbilens tarmsystem faktiskt är mer anpassat efter en torr ökendiet, och att den därför kan bli lös i magen om den plötsligt får en massa frukt t.ex.

Även om gerbilen i det vilda lever på en mycket liten mängd vatten om dagen, ska färskt vatten i flaska naturligtvis alltid finnas tillgänglig för dina ökenvänner.

Som en liten parentes till gerbilens otroliga förmåga att överleva på små resurser om så krävs kan jag berätta en hemsk historia om ett par stackars gerbiler som omhändertogs för några år sedan. Ägaren som hade samlat på sig en mängd smådjur i ett skjul, hade hamnat på sjukhus och tyvärr hade det inte uppdagats att personen i fråga hade djur där hemma. Efter drygt två veckor uppdagades det, och med hjälp av polis omhändertogs djuren. Men de enda djur som överlevt utan vatten och mat i mer än två veckor var… Gerbilerna. Dessa gerbiler fick nya liv och behövde aldrig mer vara utan vare sig mat eller vatten.

Gerbilens hälsa och sjukdomar

Gerbiler är friska av sig. Men här följer de vanligaste hälsoproblemen. 

Kal, röd och irriterad nos: Troligen en icke smittosam svampinfektion. Smörj in med fucidinsalva eller liknande. Kan även bero på att gerbilen gnager galler eller har för lite, eller felaktigt grävmaterial.

Diarré: För mycket frukt och grönt kanske. Men diarré kan även vara ett tecken på en allvarlig sjukdom som går under benämningen Tyzzlers sjukdom. Isolera gerbilen och håll den under sträng uppsikt. Uppvisar den tecken på att bli slöare och kall ska den omedelbart tas till veterinär. Stor smittorisk föreligger. Köp aldrig någonsin en gerbil som har torkad avföring i baken!!

Brutna ben: Eftersom gerbiler är marklevande djur så händer det tyvärr ibland att fallskador uppkommer till följd av en oförsiktig hantering eller en olämpligt hög bur. Det finns inte mycket man kan göra för brutna gerbillemmar. Men för det mesta självläker gerbilen.

Sår: Slagsmålsskador uppkommer då flocken är i obalans. Gerbiler slåss på liv och död och måste skiljas om osämja uppstår. Problemet är att gerbiler kan leva tillsammans under fredliga förhållanden i åratal för att sedan plötsligt, över en natt, vilja gå skilda vägar. Bor de i en liten bur kan de inte fly utan måste kämpa tills döden utser segraren. Sår till följd av sådana slagsmål orsakar stort lidande, och är ofta placerade på ryggslut och vid könsorganen. En riktigt illa biten gerbil klarar sig inte och det bästa man kan göra för den är att låta den slippa sitt lidande omedelbart. Mindre allvarliga sår ska tvättas och självläker. Men gerbiler har inte samma goda läkkött som t.ex. möss och råttor, och hamnar lättare i chocktillstånd till följd av skada.

Epilepsi: I vissa linjer är det vanligt att unga gerbiler drabbas av epilepsianfall. Du kanske ser när det händer, för några sekunder ligger gerbilen ner och skakar i hela kroppen. Men oftast ser man inte själv anfallet, utan tycker bara att gerbilen verkar väldigt trött och slö periodvis. Efter ett anfall ska gerbilens bur täckas över med en handduk, och man måste låta gerbilen få lugn och ro att vila upp sig. I de allra flesta fall växer gerbiler ifrån sin epilepsi. Däremot ska sådana gerbiler inte användas i avel.

Tumörer: Det är vanligt att äldre hanar får tumörer i doftkörteln som sitter mitt på magen. Dessa brukar inte växa till otymplig storlek, och ofta räcker det med att man håller rent runt dem. Dessvärre kan vi idag se en ökning av antalet cancertumörer som sätter sig på andra ställen på gerbiler, och som uppkommer i unga år. Min personliga teori är att detta beror på att vi har intensifierat aveln på linjer som ger mycket stora djur, kortlivade djur. Det är svårare att operera bort tumörer på gerbiler än på andra smådjur då gerbiler har sämre återhämtningsförmåga för det första, och för det andra blir det alltid problem att sätta tillbaka en opererad gerbil i flocken igen. Jag rekommenderar inte att man låter gerbilen gå igenom en sådan prövning. Tumörproblematik kan endast lösas genom en genomtänkt och seriös avel, och linjer som ger tumörer ska stoppas.

Snedskalle: En tumör i mellanörat och/eller en infektion kan göra att gerbilen börjar luta huvudet åt ett håll. Antibiotika ska sättas in för att åtminstone stävja förloppet. En svag snedställning av huvudet är sällan ett handikapp för djur. Men beror lutningen på huvudet av en tumör, kommer du att se att gerbilen blir sämre och sämre och då måste man hjälpa den att somna in. Troligen medför en tumör i mellanörat oerhörda smärtor för djuret.

Stroke: Eftersom gerbiler ofta blir förhållandevis gamla, är stroke inte helt ovanligt hos äldre gerbiler. Om gerbilen plötsligt blir helt eller delvis förlamad, har den fått en stroke, eller med andra ord; en hjärnblödning. Hoppet behöver inte vara ute om gerbilen endast är lindrigt förlamad i t.ex. ett ben. Med några dagars intensiv vård, värmekudde och sockervatten kan den repa sig och bli så gott som återställd. Men rådfråga alltid en veterinär vid allvarligare tillstånd.

Luftvägssjukdomar: Det händer att unga gerbiler drabbas av klickljud från andningsorganen, och drar på sig infektioner. En dammig miljö kan göra det friskaste djur irriterat i luftvägarna. Se över bottenmaterial, avvakta några dagar, och om gerbilen verkar slö och hängig bör veterinär kontaktas. Men rossel till följd av mycoplasmainfektioner är ytterst ovanligt, om ens överhuvudtaget förekommande på gerbil.

Stereotypa beteenden: Maniska beteenden hos gerbil, såsom t.ex. självbarbering (oftast nära svansroten eller på frambenens insida), att göra loopar i taket eller att intensivt gräva i ett hörn av buren, förekommer.
Ge gerbilen mer aktivering och grävmaterial, och avla aldrig på djur som uppvisar sådana beteenden.

Ohyra: Gerbiler är förskonade från det mesta i ohyreväg, men kvalsterangrepp blir allt vanligare. Ivomecbehandling av veterinär krävs. Men se upp! Gerbiler är överlag känsliga mot såväl ivomec som antibiotika, och många gerbiler har dött av ivomec. Å andra sidan kan man inte låta gerbilen ha ohyra.
Var noga med att hålla nya gerbiler i karantän, skiljda från dina andra djur. Särskilt viktig är karantänen när det gäller importerade djur, som även kan föra med sig Ornithonyssus bacoti (läs mer om denna ohyra under råttornas ohyra på denna sida).

Tandfel: Förekommer sällan på gerbiler. Men om gerbilen avmagrar plötsligt ska du alltid inspektera om orsaken kan finnas hos tänderna. Om gerbilen i en olycka råkar slå ut sina gnagartänder kan utväxterna behöva klippas för att växa jämnt. Låt en kunnig veterinär eller en uppfödare hjälpa dig om du misstänker problem med tänderna.

Rinnande ögon: Drag kan utlösa rödaktiga flytningar från tårkanalerna. Men även en dammig miljö eller allergi mot bottenmaterial kan ge sådana symptom. Använd uteslutningsmetoden för att ta reda på anledningen.

Gerbilens motion och aktivering

Varje dag bör gerbilerna få rasta av sig en stund utanför buren. Du kan gerbilsäkra ett rum för ändamålet. Bygg även labyrinter och spännande gångsystem av papprullar att aktivera dina gerbiler med.

Bli aktiv i föreningar med din gerbil!

Det finns gott om sätt att träffa andra gerbilintresserade på. Svenska Hamsterföreningen, Svenska Gerbilföreningen samt Sydsveriges Smådjursvänner har alla utställningar och träffar för gerbiler. I de två förstnämnda föreningarna kan du registrera dina gerbiler, även om du köpt dem i en zooaffär. I Sydsveriges Smådjursvänners regi ordnas labyrinttävlingar och annat kul för gerbiler.

 

 

 

 

Porlamarkens Öljett & pappa Fairytails Jimlir efter en djurmässa på Granngården i Hörby. Öljett demonstrerar att han vill gräva, medan Jim nyfiket undrar var allt folk tog vägen.

 

Marsvin

1990-2000 födde Porlamarkens upp marsvin. Företrädelsevis svarta selfar. Marsvin är fantasiska djur, de lever förhållandevis länge och håller sig för det mesta friska och glada långt upp i åren. Deras verbala förmåga är oöverträffad, och det är roligt att se hur de kommunicerar med varandra i flocken.

Det har varit marsvinstomt på Porlamarken sedan vårt sista marsvin Roy blev ensamt och flyttade till Zurvivings 2006. Livet är lite tystare och lite tommare utan marsvin, men det händer ibland att jag får in marsvin i omplaceringsverksamheten. Då fylls hemmet åter av härligt marsvinskvitter, om än bara tillfälligt.

Eftersom jag själv inte föder upp marsvin längre vill jag gärna rekommendera några uppfödare som jag beundrar:

Zurvivings- Nässjö, Annelie Persson.  Skinny. Vilken typ och storlek!

Tiny Loves- Glumslöv, Familjen Lindgren. Sunda och härliga blandisar & teddy.

Cavatinas- Förslöv, Annelie Dellermark. Långhår, underbara djur!

Duettens- Eslöv, Anja Hamrin. Härliga korthår!

Exotiska djur

 

Torsten jordekorre. Numera det enda exoiska djuret på Porlamarken. Tack Cicci för denna underbara lilla korre som så väl fyllde ut tomrummet efter sin föregångare Chip!

Foto: Anna Dahlberg